Avslutandet av min tjänst som präst i S:t Hans

Nu ska jag, inför Gud och inför er, ni som är församlingen i S:t Hans, av­sluta min tid som präst här.

I Predikaren i Bibeln står det att var sak har sin tid, ”det finns en tid för fö­delse, en tid för död” (Pred 3:1-2). Så är det också med den tid som började när bis­kopen i Linköping sände, missiverade, mig hit. Den tiden slutar idag, 40 år och 5 dagar senare.

Det är inget konstigt. Men det är högtidligt och allvarligt.

Jag ska placera några saker på altaret, som synlig handling för det som också har en osynlig verk­lighet.

Jag återlämnar mitt sockentyg, alltså den bärbara nattvardskalk med till­behör som jag disponerat för mässor hos dem som inte kan komma till kyr­kan. Med det återlämnar jag det ansvar för förvaltandet av kyrkans sakra­ment som biskopen och bakom honom Jesus själv gav mig när jag missi­verades hit.

Jag vet storheten i det ansvaret, Herre, och kan bara påminna Dig om att verkan i sakramenten är Din och inte min. När Du har velat, har Du och Din Ande handlat i och genom sakramenten långt mer än jag begripit.

Jag återlämnar också prästpärmen, den vackra, och med den det ansvar för bön, vittnes­börd och förkunnelse som varit mitt, lite också för skönheten i Ditt hus.

När jag prästvigdes gav biskopen ordet ”Om du frambär ädel metall utan slagg, så skall du få tjäna mig som mun” (Jeremia 15:19) som ett ord från Gud själv till mig som präst. Jag vet att det enda som kan göra metallen slaggfri och ädel är syndernas förlåtelse och Din nåd, Herre. Det gäller mig likaväl som försam­lingen.

Jag lägger också kyrknyckeln – och en omgång andra nycklar – på alta­ret, som en bild för nyckla­makten och herdeansvaret, den som Simon, han som kallas Petrus, fick för hela den apostoliska kyr­kans räkning (Matt 16:18-19) och som varje präst, också jag, har att redovisa för en gång. Det är varje prästs skyl­dighet att öppna Guds förråd, förståndigt och vettigt, och att låsa för djävu­len och ondskans många krafter, de som vill riva också denna Din försam­ling.

Jag tar också av mig mässkruden, den som säger att prästen i guds­tjänsten inte är sig själv utan en bild för Sonen Jesus, för att citera dagens episteltext (Rom 8:29). Skruden är kyrkans. Det pekar på att prästen kan vara en bild för Jesus och representant för Kristus bara om församlingen ger prästen den igenkänningen. Prästen är inte församlingens tjänare utan Jesu tjänare, men präs­ten kan inte vara präst utan församling.

Stolan tar jag också av mig. Fast alban behåller jag, för den är min egen. Dopdräkten, som alban är en bild för, är min så länge jag lever; en gång döpt alltid döpt. Jag tar på mig en annan stola, för präst är jag också så länge jag lever, en gång prästvigd alltid präst. Stolan jag tar på mig är den jag fick när jag vigdes, som en signal just på att jag är präst.

Den är förresten sydd av samma tyg som den korkåpa som jag fick när jag präst­vigdes. Den kåpan har hängt här i S:t Hans sedan jag kom hit, fast den är min. Eller rättare sagt, den var min ända till just nu, ty i detta ögon­blick ger jag den till S:t Hans. Gåvobrevet för kåpan lägger jag också på altaret.

Nu ska jag också säga något personligt. Jag har velat vara försiktig med mitt personliga. Jesus an­vänder människor i sin kyrka – det har den här dagen redan talat om i texter och predikan. Och prästen är en männi­ska och inget annat. Fast Jesus tar prästen i sin tjänst som sin bild, represen­tant och tjänare. Det är inte Niklas som väl­signar och förlåter eller ens pre­dikar, utan Frälsaren Jesus. Och det är viktigt. Det är som sig bör att präs­tens person förminskas medan Jesus växer till (Joh 3:30).

Samtidigt är jag Niklas.

Och jag, Niklas, vill nu säga till er, ni som är församlingen i S:t Hans, S:t Hans församling: