1. Staden är Guds vackraste avbild

”Du har valt att be i hjärtat av staden och därigenom vill du visa att ditt liv är i hjärtat av Gud”, står det i klosterregeln för Jerusalemsgemenskaperna; orden är riktade till munken eller nunnan. ”Det är inte för soli­daritetens skull eller för apostolatet eller ens för vittnesbördets skull, som du har vänt dig till kloster­livet i sta­den. Det är först och främst för att få kontemplera Gud i hans vackraste avbild – den som kommer före en­samheten, berget, öknen eller templet – nämligen människornas stad, an­sikte av Guds ansikte och reflexer av Kristi ikon. Du som är munk eller nunna av Jerusalem, du är i hjärtat av Guds stad.”

         Det är inget konstigt att staden är ”Guds vackraste avbild”. Människan är, som det enda i Guds skapelse­verk, skapad till Guds avbild. Skap­elsen var god också före människan, men med männi­skan fann Gud skapelseverket vara mycket gott. Män­niskan är det mest fulländade i Hans skapelse.

         Denna sin avbild gav Gud uppdraget att uppfylla jorden, lägga den under sig, bruka och vårda den. Människan ska förädla och fullborda Guds verk. Och det mest föräd­lade mänskliga verket är staden. Den är Guds avbilds vackraste verk och därmed Guds egen vackraste avbild, reflexer av Kristi, den sanna män­niskans, ikon, som Jerusalemsgemen­skaperna uttrycker saken.

         Jag fortsätter med tankar från deras livsregel:

         I staden har människan förlagt det bästa av sin intelligens, sitt arbete och sin tro. Det finns skönhet och helighet i stadens planer, former och anläggning, liksom i dess byggnader, parker och trädgårdar. Ligger staden vid vat­ten – det gör de flesta – är vattnet berikat med broar, kajer, strandprome­nader och annat vack­ert och praktiskt. I stadens komplicerade nätverk med vägar och spårsystem och led­ningar för vatten, värme, elektricitet och telefoni återspeglas Skaparens och Hans av­bilds ära och härlighet. Så ock i stadens konstverk och i de ekono­miska, politiska, kulturella samspelen i stort som i smått, i gatulivet, i flö­dena av människor och det som människolivet be­höver. Allt är ut­räknat, byggt och underhållet med omsorg och konstnärskap. Stad­en är heligt strålande, byggd och be­folkad genom och med Guds skapelses nåd och gudagivet mänsk­ligt hantverk, yrkes­skicklig­het, förstånd, samlad erfarenhet och uppövad konstnärlighet.

         Staden tog emot Guds egen Son, som växte upp i staden, flyttade till och arbetade i staden. Han in­stiftade eukaristin i staden framför alla andra, Han dog och uppstod i staden, Han sade åt sina lärjungar att vänta i staden, Han sände sin Ande till kyrkan i staden, från staden utgick kyrkans mission och till staden ska Han en gång komma åter i härlighet.

         Staden är helt enkelt designad för att vara en plats för mötet mel­lan Gud och män­ni­skor och är därför den ultimata platsen för kyrkan i hennes egen­skap som bönens och kär­lekens gemenskap. ”I stadens hjärta kan du leva i Guds hjärta, ty staden för­blir i Guds hjärta” för att direkt citera Jerusalems­kommuniteternas livs­regel.

         Det är bara konsekvent att profeten Jeremia kallar en stad (Jerusalem) för ”den fulländat sköna, all jor­dens fröjd.”

         ”Guds stad har den Högste helgat till sin boning, Han bor därinne”, som det står i Psaltaren.

2. Fraternités monastiques de Jérusalem

Jag anknyter till de så kallade ”Jerusalemskommuni­teterna”. De växte fram i Paris under 1970-talet i ett sam­spel mellan prästen Pierre-Marie Delfieux (1934–2013) och den dåvarande ärkebiskopen i Paris, kardinal François Marty (1904–1994). Gemenskaperna är erkända av den romerska kyrkan som ”religiösa stiftelser med klosterinriktning” och alltså inte en egentlig klosterorden. De uppträder alltid som dubbelkloster: där de finns, finns två gemenskaper, en för män och en för kvinnor. De firar gudstjänsterna tillsammans men är i övrigt självstän­diga.

         Ärkebis­kopen Marty gav dem kyrkan St Gervais alldeles bakom Paris’ stadshus, Hôtel de Ville. Där sjöng de sin första gudstjänst Alla hel­gons dag 1975. Numera finns gemenskaperna också i ett antal andra stor­städer. Närmast för oss är Köln, där de har sin hemvist i kyrkan Großes St Martin bara ett par hundra meter från katedralen.

         Deras kallelse är att leva i staden, att ”leva i Guds hjärta mitt i stadens hjärta”. Bakgrunden är reflex­ionen om staden som Guds avbild och i sär­skild grad platsen för mötet mellan Gud och världen.

         För alla kyrkokristna som getts bilden av kyrkan som en pastoral idyll med ett liv på gröna ängar vid livgivande vatten som ideal eller sett målet för Gudsfolkets vandring genom tiden i samma romantiska ka­tegorier är det förstås en upptäckt av Guds nåde att det himmelska målet för fårahjordens vandring är en helig stad, ”de ska gå till den heliga staden”, eller att allt väsentligt i frälsningshistorien enligt Jesu mening sker i staden.

         ”Se, vi går upp till Jerusalem, till staden den evigt klara” sjunger vi och vet att Jerusa­lem är staden där för­soningsoffret och uppståndelsen ägde rum och samtidigt namnet för Gudsriket både nu i tiden och i evig­heten. Den kristna kyrkan är det nya Jerusalem, den heliga staden, redan nu och ännu inte.

         Det mänskliga och det kyrkliga livet börjar alltså i en lustgård och slutar i en stad.

         Och var här på jorden hör då den himmelska staden bäst hemma om inte i städ­erna här?

         Kyrkan St Gervais i Paris ligger rakt ovanför Parismetrons linje 1. I kyrkan hör man därför tunnelbane­tågen minst en gång varannan minut. 100 meter från kyr­kan går en av Paris’ huvudgator, Rue de Rivoli, och under en halv­tim­meslång gudstjänst hörs, snart sagt garanterat, sirenen från minst något utryckningsfordon. I kyrkan, i sig vacker som ett smycke med ljusa spets­bågar och höga gotiska fönster, förskönad av Jerusa­lemskommuniteterna med sparsmakad möble­ring, vackra bilder och sober ljussättning, råder i detta stor­stadsbrus en mät­tad stillhet med bön tre gånger om dagen med klassisk liturgi och för­kun­nelse, utförd med stor skönhet. Mitt i staden finns alltså lovsången och bönen till Gud, skönheten och stillheten inför Honom. Mitt i stadens hjärta slår Guds hjärta.

         Där blir i mina ögon den kristna kyrkans uppgift att leva i världen men inte av den, utan av himlen, tydlig. Kyrkan lever i Guds hjärta mitt i stadens hjärta.

3. Staden och fördärvet

Nå, en stad är inte bara vacker och helig. På samma sätt som människan är både skapelsens krona och den Heliges avbild och samtidigt, efter synda­fallet, präglad och förgiftad av synd, svek, förgänglighet och död mer än något annat och orsaken till att hela skapelsen är dödlig och förban­nad, så är också staden, ”Guds vackraste avbild”, i särskild, koncentrerad grad präglad av det mörka i till­varon, platsen för högmod, av­gudadyrkan och förtvivlan, mer än andra platser.

         Synden är koncentrerad till städerna. Så var det redan med Sodom och Go­morra eller med den stora staden Nineve på Jonas tid. Mänsklighetens högmod fick människorna i Shinar att börja bygga just en stad som skulle nå ända upp i himlen. Staden kallades se­dan Babel, platsen för språkförbistringen – eller om ni så vill, splittringen.

         Jesus förråddes i staden, dömdes och dödades i staden. Korset restes vid stadens murar.

         ”Våld och split ser jag i staden. — Därinne bor ondska och elände”, som det står i en Psaltarpsalm. ”De trolösa uslingarna ylar som hundar och stryker omkring i staden”, för att citera en annan psalm. ”Ack, en sköka har hon blivit, den trofasta staden, hon som var uppfylld av rätt, en boning för rätt­färdighet – nu bor det mördare där”, som profeten Jesaja säger om Jerusalem, med giltighet också för andra städer och andra tider, inklusive vår egen.

         I staden finns orenhet och förtryck och trolöshet. Modern till alla skökor och skändligheter på jorden är en stad, den stora Babylon, berättar Uppenbarelseboken. Den staden ”var berusad av blodet från de heliga och blodet från Jesu vittnen”.  Och Uppen­barelseboken skildrar inte bara en tid som var utan den tid som är.

         I städerna dödas, korsfästs och piskas profeter, vise män och skriftlärda, sade Jesus, de kommer att jagas från stad till stad. Ingen annan stans än i staden har tron så svårt att få fäste eller så lätt att bli för­aktad.

         I staden råder sällan frid.

         I stadens mänskliga vimmel finns mycken mänsklig ödslighet. Även om husen står tätt tillsammans och människor ständigt möter männi­skor, lever många ensamt och utan närmare relationer till andra. Man ses, men man ser inte var­andra. Öknen finns också i staden.

4. Kyrkan liknas vid en stad

I bergspredikan liknar Jesus de kristna vid en stad; lika lite som en stad på ett berg kan döljas lika säkert lyser de kristna för människorna. I Gamla testamentet glider det som står om Guds utvalda folk och det som står om Guds utvalda stad understundom ihop. När man ber vänd mot den stad som Gud har byggt, då lyssnar Gud – därför att staden är byggd av Guds folk. I Uppenbarelseboken står att Johannes såg den heliga staden kommer ner ur himlen, redo som en brud som är smyckad för sin man, och Kristi brud är ju den kristna kyrkan. I Hebreer­brevet be­skrivs detta att bli kristen med att ”ha kom­mit till Sions berg och den le­vande Gud­ens stad, det himmelska Jerusalem” och att ”stå inför mång­tusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen”. På något sätt är Kristi brud, den heliga staden och den kristna kyrkan samma sak.

5. Kyrkan har en särskild kallelse att leva i staden

De stora städerna tillhör vår tids kännetecken. Mer än hälften av världens befolkning lever i städerna. Och trenden fortsätter. Stadslivet är för majoriteten av människor den miljö i vilken man lever och därmed också den miljö där kyrkan, mer än någon annan miljö, lever och ska för­verkliga sin kallelse.

         Den kyrkliga frontlinjen går i staden. Mänskligt sett ligger kyrkans framtid i det kyrkliga livet i stä­derna.

         ”Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra” som Jesus sade till Paulus på vägen till Damaskus.

         Staden ”döljer ett dubbelt mysterium”, säger Jerusalemskommuniteterna, i det att staden rymmer både det goda och det onda, både he­lig­heten och synden. Och slutsatsen blir, säger Jerusalemskommuniteternas livsregel: ”Du måste älska och begrunda stadens mysterium”.

         Jag fortsätter att citera Jerusalemsgemenskapernas Livsregel:

         ”I hjärtat av staden för du alltså en dubbel strid: för Gud och mot det onda. Du får där ta emot en dubbel nåd: du får möta Gud och du renas från din synd. I staden skall du kämpa och kontemplera. Det som de första mun­karna gick ut i öknen för att söka, det finner du idag i staden.”

         ”Lär dig att kontemplera skönheten och heligheten i den stad där Gud bor och där han har placerat dig. Lyft, i stadens hjärta, upp dina armar till lov­sång och till förbön. Be varje dag om välsignelse över staden. Lova den Hög­helige för alla de heliga kvinnor och män som bor i den och helgar den.”

         ”Inför så mycket ensamhet och så mycket skriande isolering i staden skall du i staden leva i den sanna ensamheten, som Guds nåd fyller med glädje, och i den sanna ge­menskap som bönen sträcker ut bortom varje åtskillnad och frånvaro.”

         ”Inför ero­tismen, prestigen och peng­arna svarar du med ett liv i tydlig op­position: du lever i fattig­dom, ödmjukhet och renhet. Erövra din tystnad mitt i oväsendet, din fred mitt i tröttheten, din vila i Gud mitt i den ständiga rörelsen fram och tillbaka. Ingen klausur skyddar din bön; din sinnesfrid skyddas inte av landsbygden; din dygd skyd­das inte av klostermurar.”

         ”I hjärtat av stadens öken skapar du genom bönens, omvändelsens och bot­göring­ens slitsamma arbete en oas. Om nåden låter levande vatten springa fram skall du ha förstånd att dela med dig av det. I namn av öknens heliga lag och enligt klostergästfrihetens heliga förpliktelse skall du ge vatten till den som törstar.”

         ”Hela ditt liv skall riktas in på sökandet efter Gud. Skydda till varje pris tystnaden, bönen, den andliga läs­ningen, gemenskapslivet, en­samheten, vilan… Men låt din tillvaro anta stadens rytm. Var munk och nunna framför allt, men munk och nunna i staden. Endast munk och nunna, men i städer­nas hjärta. Arbeta i staden, be i staden, ar­beta och be för staden. Gråt och sjung med staden.”

         ”Du skall dock inte infoga dig i staden till den grad att du försvinner i den. Det är inte viktigast att du slår rot i sta­den på ett bra sätt, det är viktigare att du kan visa för stadens invånare hur man bryter upp på ett bra sätt. Också de är gäster och främlingar på jorden… De längtar till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem! Du skall alltså genom ditt liv säga till dem som är i hjärtat av städerna att de alla är på väg mot vår ende Guds hjärta.”

 

6. Att leva i stadens rytm

Munkarna och nunnorna i Jerusalemsgemenskaperna i Paris bor i hyres­lägenheter något kvarter från St Gervais, ty de flesta av stadens Paris’ män­niskor bor så. Munkarna och nunnorna arbetar som vanliga löne­arbetare, ”som alla andra”, fast bara halvtid, för att hinna med sina klosteruppgifter. De ber morgon­bön tidigt på morgonen, vid den tid när människor är på väg till sina arbeten, middags­bön vid lunchtid ”med dem som är mitt i arbetet” och vesper och mässa vid arbetsdagens slut. Medvetet har de anpassat sin böne­rytm till stadens ryt­m.

         Liturgin är vanlig allmänkyrklig liturgi. Morgonbönen är en traditionell laudes, middagsbönen en tradit­ionell sext och kvällsbönen en traditionell vesper. Mässan följer samma ordning som överallt annars i den världsvida kristenheten. Och man gör det grundligt. Till exempel innehåller varje dags mässa en predi­kan.

         Musiken är möjligen lite speciell. Man sjunger huvudsakligen flerstämmigt och uteslutande utan instru­ment. Mest använder man den kyrkomusik som en dominikanpater, broder André Gouzes från byn Sylvanès ett stycke utanför Toulouse, har komponerat. Musikaliskt är den en blandning av gregorianik och rysk-ortodox kyrkomusik, fast i en folkligt enkel form. De som kan musik bättre än jag säger att den är mu­sikaliskt geni­al i det att den är enkel och samtidigt slitstark. Den håller att sjunga, trots – eller tack vare – sin enkelhet.

         Orgel och andra instrument används för interludier, som musik att medi­tera eller fundera till, till exem­pel efter textläsningarna.

         Och, vilket i mina ögon är både fascinerande och utmanande; denna musik funge­rar i en kyrka med både munkar och nunnor med livstidsuppgiften att be och människor som slinker in från gatan, totalt ovana vid att fira gudstjänst.

         Veckans centrum i Jerusalemskommuniteterna är söndagens högmässa, här som överallt annars i den kristna kyrkan. Måndagen är brödernas och syst­rarnas ökendag, då de lever i stillhet och tystnad. Den är ”nödvän­dig” står det i livsregeln ”för din fy­siska, psykiska och andliga balans som stads­munk, du får inte ställa in den av någon som helst anledning. I dessa dagar i ensamhet söker Gud dig för att förföra dig, föra ut dig i öknen och tala till ditt hjärta i tystnad” – alltså sagt till munkar och nunnor med bostad i stor­staden och utan skyd­dande klausur. Att leva i Guds hjärta mitt i stadens hjärta betyder också att mitt i stadens alla ljud praktisera öknens tystnad.

         Kyrkorummet är förresten också präglat av att leva i stadens hjärta. Rum­met är, som sagt, vackert. Det är anpassat till klostergemenskapernas behov, men också anpassat för den ständiga rö­relse som blir när människor på storstadsvis slinker in, sitter en stund och går igen och samtidigt anpassat för de människor som har tid att vara där länge och i rummet praktisera tystnaden och stillheten och kontemplera Gud och anpassat för dem som behöver sova en stund för att kompensera ute­bliven nattsömn eller bli av med ett rus.

         Livsregeln talar om gästfrihet och öppenhet mot människor, men inte om någon kyrklig verksamhet. Om jag förstått det rätt, har det ändå, utifrån bönelivet, vuxit fram organiserade samtal, katekumengrupper, lärjungaskolor; självklart också olika former för gästfrihet och diakonal om­sorg. Man är Guds barmhärtiga hjärta mitt i stadens blödande hjärta.

         Pastoral för en församling i Svenska kyrkan hävdar att det tillhör varje normal församlings nor­mala bönerytm att fira söndaglig högmässa, att be gemensam daglig bön morgon och afton och att vara öppen för alle­handa andra gudstjänster. Det är allmänkyrklig ordning. Bönerytmen i våra för­samlingar är densamma som i ett kloster.

         Är det radikala och egentligen framtidssyftande, när nu när det mesta av vår vardagsverksamhet går på tom­gång och bara betjänar några få, att helt enkelt sluta med all verksamhet och bara be morgonbön, mid­dags­bön, af­tonbön och mässa – och så se vad som då händer?

         Är det så vi är – och samtidigt kan bli – ”kyrka i vår tid”, i vår kultur, i vår stad?

Niklas Adell, präst